Vem är jag egentligen?
Att förlora kontrollen och låta hjärnspökena styra samtidigt som jag drar mig undan blir till en trygghet fastän jag skäms, jag skäms som en struts att jag slutar med ett nedstucket huvud i marken. Det jag kan göra är att visa tacksamhet för de människor som bryr sig, de som har ett gott hjärta. För att visa att jag inte vill avisa dem, det är mitt ofrivilliga alterego som avisar mitt jag.
En röst från inre kän...
Medvetenheten
Vi sjöng det vi skrek...
Försvunna lördagskänslor som jag försöker finna. Går runt och gör ett försök i att orientera mig i vardagen. Jag fylls av motstridiga känslor. Detaljer som saknas, detaljer som skriver svart på vitt. En saknad av upprymdhet. Känslan att tyda känslor är som ett krig mellan mikrokosmos och makrokosmos. Det gäller att variera sig, samtidigt som att se pauserna. Jag vill fånga känslan och finna det som jag inte riktigt gillar. Att omge mig runt människor som kan fylla ut färgskalorna är vad jag värderar högst idag. Lördagskänslan kanske blir färgad.
Jag tror att alla läg...
Nattsuddare vid gräns...
De två senaste dagarna har jag haft besök av min käre för. Detta kommer låta lite som en klyscha, något som väldigt många vill snacka om. Nästan ett ämne som sitter uppe på tapeten, det är nästan lite inne, men för mig och min pappa har vår relation nästan aldrig varit okomplicerad. Sedan jag var liten har båda vi accepterad att den är lite konstodlad. Detta har lett till att vi har svårt att prata med varandra om saker och ting som kan frågasättas eller där känslor kan bli inblandade. Egentligen ska det inte vara svårt att ha en bra föräldrarelation barn och föräldrer mellan. För oss har det blivit så. Varför det är som det är tänker jag inte närma mig här. Även fast läget ser ut som det gör känner och tycker jag att vi har förbättrat oss båda två. Tre steg fram men ett steg bak ibland. Bättre än ingenting men det är försöken som är viktigast för mig. Jag önskar att jag vågade prata med min pappa när jag känner mig glad, när jag känner mig ledsen, när jag känner mig stressad eller när livet känns som en dans på rosor. Jag önskar att jag vågade erkänna för min pappa att även jag är en individ med tankar som jag analyserar, även jag har problem men jag är även en stark person. Jag önskar att jag vågade visa min pappa vilken spitituell person jag egentligen är.
Någonstans där på vägen tar det stopp. Det är som om det finns ämnen som vi är tillåtna att för en disskusion kring medan andra ämen är förbjudna områden. Kliver vi över gränser blir det bara några snabba frågor och svar sedan byter vi samtalsämne som är lättare att behärska, det måste vara konfliktfritt. Riskfyllda ämnen får en syndighetsstämpet. Jag älskar mig pappa och jag förundras varje gång när jag träffar honom hur allmänbildad han är. Jag vill se den riktiga personen som jag vet finns inom honom. Det krävs av mig att jag vågar visa den personen inom mig med. Jag är beredd att ge det tid, att förbättra vår far- och dotterrealtion. Det är försöken och att försöka som är viktiga och som betyder.
Livet är inte okomplicerat. Livet innehåller förväntningar och normer, men livet är också underbart och det bästa är väl när vi har bra relationer med våra nära och kära? Jag tror att det finns väldigt många som känner igen sig inom detta komplicerade men ack så vanliga ämne. Varför ska det då vara så svårt? Det är ändå en individ som tillsammans med en annan individ har skapat mig. Vi delar samma celler. Är det därför det är så svårt att även visa på vad man tycker och tänker?
Tacksamheten över att jag har fått spenderat två dagar med min pappa har varit väldigt värdefullt för mig. Jag försökte visa och hoppas att jag visade den tacksamheten.
Tankar som dansar, rä...
Lyssnar på ljuva toner av svenska musiker för att bota en långsamt krypande tentaångest. Föröker förstå mig på hur det är att gå genom en soluppgång eller hur man slåss mot en betongvägg klädd av mäktighet. Det är som ett samspel när vi tittar utför berget och säger att vi ska ta över världen, bli mäktiga och göra vattnet rent och jorden hel. Att aldrig skada. Jag försöker vara en del av processen, delen så som helheten.
I ett försök att berätta hur jag känner, var känslan kommer. Jag vill så gärna förstå, men känslan blir bara som en stjärna som landat i havet. Ja, jag vill förklara, placera känslan i dina händer. För bara en stund här på jorden. Det implicita skulle bli explicit, precis som solen och dagen, månen och natten. Det faktum att jag besitter knepiga självuppfattningar blir bortblåst då du får mig att känna livet och tro att allt kan bli sant. Att vara en del av helheten eller helheten av en del är sanningen om livet.
Att vara en del av he...
När man loggade in och ut på msn för att personen man gillade skulle se att man var online.
När man kunde äta lördagsfrukost med familjen och sedan lägga sig i sängen igen.
Nyponsoppa med minibeskvier och glass.
MP3-Spelare.
Instoppade byxben innanför strumporna.
Har konstaterat att vi människor lever i en socialiserad process hela livet. Tiden och rummet är två påverkande faktorer som styr vad vi väljer, vem vi väljer att vara och hur vi utspelar det. Att våga bryta mot maktprossecern ses som avvikande men att följa norm är mainstream. Från ett blått styre till ett rödgrönt, hur mycket vågar man uttrycka sina politiska åsikter? Att rasister är vågmästare. Det oroar. Hur kommer det se ut om 20 år? Det skrämmer mig hur mycket uppmärksamhet de fått, vilket inte helt oväntat leder till att människor sympatiröstar. Vi måste skänka dem mindre plats i massmedia. En oklar budget och förväntade skattehöjningar. Tur att jag har två madrasser, dags att möta mörkret och gå ut för att bli politisk aktiv på riktigt. Jag står upp för individuell frihet, mänskliga rättigheter, jämlikhet, religionsfrihet, demokrati och ett öppet hjärta. Globalisering är en del av den socialiserande processen. Jag vill att mina barn ska få den lördagsfrukosten jag fick, de ska få uppleva den digitala utvecklingen, de ska få lära känna olika kulturer, de ska känna sig trygga med öppna hjärtan och inneha egen frihet.
Kommer ni ihåg..
Uttrycket "Bevara Sverige svenskt" läste jag i en artikel skriven av en SD-medlem för inte alltför länge sedan. Redan på 1700-talet började Svergie ta emot flyktingar, hur långt tillbaka i tiden ska man behöva gå för att Svergie "ska" bli svenskt? Vi lever i en värld som globaliserad dagligen, jag tror att många utav SD:s åsikter skulle leda till att Sverige sakta skulle förvandlas till ett isolerat land, skulle kunna dra likheter med Nordkorea. Är det vad vi vill? Absolut att alla vill leva i ett jämnställt land men snälla, sluta vara rädd för nya möten, sluta skylla på andra och ta ett eget ansvar för att hjälpa och inte skälpa. En annan fråga som slår mig är varför inte partiets medlemmar ens vågar stå upp för varandra? Smutskastning och ovetande mellan partimedlemmar skulle kunna placeras in på dagisnivå.
Jag vill leva i ett framtida Svergie där landets ansikten utåt har öppna hjärtan, slopar dumheter och är villig för sammarbeten. Uttrycket "Att sparka på någon som redan ligger ner" har aldrig varit mer passande som i dessa valtider. Det gör ont.
Var är humanismen?
Färgskiftningens måna...
Sommarvärmen har belägrat sig i huvudstaden och precis lika sommarharmonisk som alla andra sommarnjutare är, så är jag. Det är något speciellt med sommaren som gör att allt plötsligt känns betydligt lättare. Motvinden blir till medvind. En sommar som till stor del präglas av jobb blir inte alls lika tung som om det vore kallt och ruskigt ute. För alla Dressmannkunder och givetvis andra/nya kunder kan jag meddela att rean börjar i morgon! Vilket för min del innebär en lite tuffare jobbvecka men det äpplet biter vi även i för att sedan känna stolthet över ett bra jobb.
För tillfället delar jag plats i soffan med lite saftig vattenmelon, söndagshäng med mig själv. Ibland kan det vara skönt med några timmar för mig själv samtidigt som jag är väldigt sällskapssjuk av mig. Tittar i ögonvrån på söndagsfilmen som visas på TV4 - In Time. Känner lite barndomsnostalgi då jag nämner ordet "söndagsfilm" där söndagar var den dagen i veckan då jag för mig själv kunde gå och längta efter att lägga mig i soffan och kolla på någon halvbra film samtidigt som vissa gånger kan det vara en helt klart sevärd film. Hur vore samtiden om vi styrdes över tid. Där tiden bokstavligen tickar ned, tiden bestämmer hur länge vi har kvar att leva. Det kan handla om allt från fem miniter till 150.000. minuter och desto mer minuter du har desto mer ses du som en person som sitter på mycket deg. Minuter är deg samtidigt som det är tiden du har kvar att leva. Är det kanske inte lite på det sättet idag? Förutom att vi inte har en inbyggd synlig klocka i underarmen. Livet är en klocka men vi kan inte se tiden. Vore det praktiskt eller vore det läskigt om vi kunde se vår klocka? Bortsätt från oförutbestämda olyckor. Hur skulle vi då leva våra liv? Möjligtvis att vi skulle prioritera saker samt människor på ett annat sätt. Vilken klasstillhörighet skulle vi ha? En slutsats vi kan komma fram till är att tiden styr våra liv idag och att pengar faktiskt spelar en stor roll hur samhällen ser ut och vad det finns för förutsättningar för varje enskild individ. En krona kanske inte betyder jättemycket just för dig, kanske inte för dig heller å andra sidan kan en krona vara skilladen mellan liv och död för någon annan. Likaså kanske en minut inte spelar någon roll varken för dig eller för mig i skrivande stund men det kan vara skillnaden mellan liv och död för någon annan i skrivande stund. Vetskapen att tiden är lika med liv smtidigt som tid är lika med deg, gör att våra prioriteringar förändras. Skulle du vilja se din livsklocka?