Fanny

De två senaste dagarna har jag haft besök av min käre för. Detta kommer låta lite som en klyscha, något som väldigt många vill snacka om. Nästan ett ämne som sitter uppe på tapeten, det är nästan lite inne, men för mig och min pappa har vår relation nästan aldrig varit okomplicerad. Sedan jag var liten har båda vi accepterad att den är lite konstodlad. Detta har lett till att vi har svårt att prata med varandra om saker och ting som kan frågasättas eller där känslor kan bli inblandade. Egentligen ska det inte vara svårt att ha en bra föräldrarelation barn och föräldrer mellan. För oss har det blivit så. Varför det är som det är tänker jag inte närma mig här. Även fast läget ser ut som det gör känner och tycker jag att vi har förbättrat oss båda två. Tre steg fram men ett steg bak ibland. Bättre än ingenting men det är försöken som är viktigast för mig. Jag önskar att jag vågade prata med min pappa när jag känner mig glad, när jag känner mig ledsen, när jag känner mig stressad eller när livet känns som en dans på rosor. Jag önskar att jag vågade erkänna för min pappa att även jag är en individ med tankar som jag analyserar, även jag har problem men jag är även en stark person. Jag önskar att jag vågade visa min pappa vilken spitituell person jag egentligen är.

 

Någonstans där på vägen tar det stopp. Det är som om det finns ämnen som vi är tillåtna att för en disskusion kring medan andra ämen är förbjudna områden. Kliver vi över gränser blir det bara några snabba frågor och svar sedan byter vi samtalsämne som är lättare att behärska, det måste vara konfliktfritt. Riskfyllda ämnen får en syndighetsstämpet. Jag älskar mig pappa och jag förundras varje gång när jag träffar honom hur allmänbildad han är. Jag vill se den riktiga personen som jag vet finns inom honom. Det krävs av mig att jag vågar visa den personen inom mig med. Jag är beredd att ge det tid, att förbättra vår far- och dotterrealtion. Det är försöken och att försöka som är viktiga och som betyder.

 

Livet är inte okomplicerat. Livet innehåller förväntningar och normer, men livet är också underbart och det bästa är väl när vi har bra relationer med våra nära och kära? Jag tror att det finns väldigt många som känner igen sig inom detta komplicerade men ack så vanliga ämne. Varför ska det då vara så svårt? Det är ändå en individ som tillsammans med en annan individ har skapat mig. Vi delar samma celler. Är det därför det är så svårt att även visa på vad man tycker och tänker? 

 

Tacksamheten över att jag har fått spenderat två dagar med min pappa har varit väldigt värdefullt för mig. Jag försökte visa och hoppas att jag visade den tacksamheten.