Att inte känna något samtidigt som en känslosvall svämmar över. Det är inte alltid som en dans på rosor, hur är egentligen en dans på rosor? Ganska taggigt eller bara väldigt mjukt? Uppriktighet och mod. En skala över känslor som är svårbestämd. Jag vill så gärna kunna uttrycka mig svart på vitt, men först måste hjärnspökena tyglas samtidigt som energin pendlar. Fånga känslan och lägga den i din hand, dela med mig av mitt liv. Det skrämmer samtidigt som det frästar. Tillslut vet jag ingenting. Precis som en fånge i sina egna destruktiva tankar. Det sätter fart på spiralen. Det kan vara tre steg fram men fyra steg bak. Känslan av otacksamhet kryper sin inpå bara skinnet. Jag har vänner, föräldrar och tak över huvudet. Jag behöver inte kämpa för att bli accepterad av samhället, jag lever inte under dödshot och jag lider inte i ett land drabbad av någon epedimi men jag slåss dagligen med mig själv. Varför gör jag det? För att tygla mina hjärnspöken och försöka bli medveten om mitt jag, samtidigt som det är osynligt för mig ser dom andra mitt jag. En spegelbild av rädslans roll för att inte bli avvisad. Rädslan att bli ensam. Jag klarar av att vara själv, men jag klarar mig inte ensam. Livet är ett spel, du sätter dina spelregler. Vilka regler du väljer bestämmer du själv. Att utesluta medvetenhet och känslosam uppriktighet är idioti, frågan är vilka mina spelregler är. Känslan av att gå bakåt på spelplanen istället för framåt är tungt. Jag försöker nu att ta första steget fram och jag blir omedvetet känslokall samtidigt som mitt inre inte vet var det ska ta vägen. Jag är tacksam över att jag får hjälp och stöd, varför kan jag inte visa den tacksamheten mot mig själv? Att bli medveten om sina spelregler, tror jag är vad livet handlar om. Sedan gäller det bara att skriva ned dem. Den processen börjar nu för mig och den här gången hoppas jag nå fram till målsträcket. Jag kanske inte kommer först, men jag vill vinna över mina hjärnspöken som just nu har tagit makten över mitt liv. Nu kommer känslorna och jag får ångest, tårarna smakar salt och det känns ensamt. Känslan jag fruktar mest av allt - ensamheten. Detta är ett försök till uppriktighet. Jag vill inte skrämma, bara vara ärlig och visa på att jag fortfarande är duglig och duktig. Intalar mig varje jag att jag vill, kan och vågar för att inte förlora mig själv bortom all synlighet och värdighet.