0Läs mer >>En välbekant röst berättade för mig att det är mitt liv som jag lever, jag är chefen över mina vägar, den som väljer hur jag vill leva. Det kan verka så enkelt, varför inte bara njuta fullt ut av livet och göra något av det istället för att leva en livsstil av självdestruktiva tankar? Det är svårt att fängsla de dagliga så som kvällsliga matcherna som försegår i min hjärna. Ett slag mot muren känns som att banka huvudet i betong. Det är skrämmande, ångestkfyllt och som en enda stor sorg. Hopplösheten över livet tar besittning i framsätet och börjar suggestivt driva fram det som smakar som salt i ansiktet. Gråten tar fart och stoppakyltarna slopas. Inom mig pågår en kamp att åter hitta tillbaka till herrgåman, övergångsstället till tryggheten, till de tankar jag kan handskas med utan att känna obotlig meningslöshet och tvivel över meningen med livet. Folk tänker säkert att jag har lyckats med mycket, att jag är den duktiga människan med begåvning i det mesta. Välbefinnandet i det andra uppfattar mig kan kännas som en falskhet. Hur vet jag att detta stämmer när jag för det mesta bär en mask likt en person som tar det mesta med en klackspark och kan hantera femtioelva bollar i luften samtidigt. Jag kan hantara vardagen men när det kommer över mig vill jag bara fly, fly tillbaka inom mig. Där ingen behöver se, höra eller vara med. Ensamheten kryper sig på och själen fylls av en krampaktig tomhet. Morgongröten blir smaklös samtidigt som smaksättningen blir salt. Dagen som jag försökte starta som en ny dag med nya möjligheter blir angripen av tankar och känslor som krigar för åt väderstreckens alla hörn. Det är en daglig kamp med mig själv. Att bestämma över sitt eget liv blir tillslut en svår match. Som en generad dränkt katt försöker jag söka hjälp och stöd, kontakt med människor som jag vet finns till för att de tycker om mig för den jag är, inte den som jag maskerar. Varför kan jag inte tycka om mig själv för den jag är? Istället för att ta på mig dumstruten och placera mitt mentala intellekt i ett hörn där universum inte har några stjärnor. Jag försöker riva murarna, försöker vinna över onda tankar och försöker bli medveten om tankarna samtidigt som negativismen och allt där till fäller krokben för mig. Den skrämmande tanken landar i mitt huvud:
Vem är jag egentligen?
Att förlora kontrollen och låta hjärnspökena styra samtidigt som jag drar mig undan blir till en trygghet fastän jag skäms, jag skäms som en struts att jag slutar med ett nedstucket huvud i marken. Det jag kan göra är att visa tacksamhet för de människor som bryr sig, de som har ett gott hjärta. För att visa att jag inte vill avisa dem, det är mitt ofrivilliga alterego som avisar mitt jag.
0Läs mer >>Att inte känna något samtidigt som en känslosvall svämmar över. Det är inte alltid som en dans på rosor, hur är egentligen en dans på rosor? Ganska taggigt eller bara väldigt mjukt? Uppriktighet och mod. En skala över känslor som är svårbestämd. Jag vill så gärna kunna uttrycka mig svart på vitt, men först måste hjärnspökena tyglas samtidigt som energin pendlar. Fånga känslan och lägga den i din hand, dela med mig av mitt liv. Det skrämmer samtidigt som det frästar. Tillslut vet jag ingenting. Precis som en fånge i sina egna destruktiva tankar. Det sätter fart på spiralen. Det kan vara tre steg fram men fyra steg bak. Känslan av otacksamhet kryper sin inpå bara skinnet. Jag har vänner, föräldrar och tak över huvudet. Jag behöver inte kämpa för att bli accepterad av samhället, jag lever inte under dödshot och jag lider inte i ett land drabbad av någon epedimi men jag slåss dagligen med mig själv. Varför gör jag det? För att tygla mina hjärnspöken och försöka bli medveten om mitt jag, samtidigt som det är osynligt för mig ser dom andra mitt jag. En spegelbild av rädslans roll för att inte bli avvisad. Rädslan att bli ensam. Jag klarar av att vara själv, men jag klarar mig inte ensam. Livet är ett spel, du sätter dina spelregler. Vilka regler du väljer bestämmer du själv. Att utesluta medvetenhet och känslosam uppriktighet är idioti, frågan är vilka mina spelregler är. Känslan av att gå bakåt på spelplanen istället för framåt är tungt. Jag försöker nu att ta första steget fram och jag blir omedvetet känslokall samtidigt som mitt inre inte vet var det ska ta vägen. Jag är tacksam över att jag får hjälp och stöd, varför kan jag inte visa den tacksamheten mot mig själv? Att bli medveten om sina spelregler, tror jag är vad livet handlar om. Sedan gäller det bara att skriva ned dem. Den processen börjar nu för mig och den här gången hoppas jag nå fram till målsträcket. Jag kanske inte kommer först, men jag vill vinna över mina hjärnspöken som just nu har tagit makten över mitt liv. Nu kommer känslorna och jag får ångest, tårarna smakar salt och det känns ensamt. Känslan jag fruktar mest av allt - ensamheten. Detta är ett försök till uppriktighet. Jag vill inte skrämma, bara vara ärlig och visa på att jag fortfarande är duglig och duktig. Intalar mig varje jag att jag vill, kan och vågar för att inte förlora mig själv bortom all synlighet och värdighet.