Fanny

När jag överanalyserar är det alltför svårt, men när jag inte tänker för mycket är det bra. Att lätta på min inpulsrika ådra och visa min känslomässiga sida kan vara väldigt knepigt och jag tror att väldigt många känner igen sig. Rädslan för att bli utelämnad, stå ensam kvar och sedan vara den fula ankungen. Att bli påverkad av normer, något som berättar för oss att det bör vara si eller det bör vara så, annars är man den fula ankungen. Man betraktas som konstig om inte äcklig. Våga bryta mot normer och leva efter sin egen ådra, varför inte? Jag skulle nästan vara avundsjuk på mig själv den dagen då jag kan öppet prata om mina känslor, det är något fint. För mig är det viktigare att visa att man vågar, vill och visar att man kan, annars kommer det vara försent en dag. Det kommer vara som på 2000-talet, 100 bomber över Bagdad och allt kommer vara nedlagt. Jag kommer alltid att vara en som håller tillbaka på mina känslor eftersom jag är rädd för att bli sårad samtidigt som jag vet att det är mycket roligare för andra om jag delar med mig av mig själv. Att få lyssna på ett händelserikt liv, finns det något annat som är mer intressant att höra någon stämma berätta om?