Bara för en sekund eller två
Gatan har blivit kvällsmörk och påskhelgen har passerat med dubbla fotavtryck liksom sommaren knackar på fönstret. Gångstråken och parkerna blir fyllda med promenerande barnvagnsföräldrar, löparentusiaster och alla nyförälskade människor. Nyförälskade i solen, värmen och varandra. Att äta glass eller sippra på ett glas vitt hör till. Ändå blir jag lika förvånad varje år, var håller alla dess människor till under vinterhalvåret? Det är som att befolkningsmängden ökar drastiskt på en mikro-sekund. Instagram uppdateras ständig med nya vårbilder där bästa färgkorrigeringen har blivit viktigare än njutningen av ögonblicket. Själv har jag feberyrat under dessa påskdagar. Knaprat värktabletter och druckit citronvatten, samtidigt som min hemstad har vunnit SM-guld för andra året i rad vilket för mig är minst sagt en obegriplig psykologisk så som fysisk insatts. Vi pratar om hockey.
I dag känner jag att jag börjar återkomma till min normala hälsa. Nästäppan och feberyran har flytt fältet. Peppar peppar ta i trä att det dörjer innan nästa återseende. Vaknade upp i en varm och lite febrig kram, en känsla av närhet vilket ingen kan förneka harmonin i. Hörde toner av Ted G och pallrade mig till Uni för studer och föreläsning. Tentan närmar sig och stressen kryper sig på, ändå känner jag mig stabil men bara för en sekund eller två. Lyckoruset när sista meningen på skrivningen har avslutats kommer vara fantastisk, nästintill lika harmonisk som att vakna upp mitt i en kram, men bara nästan.